Starlight.
Måndag, 6 Juni.
Umeå, ett halvtaskigt hotell. Vaknar upp kl 04:30 efter en lång natt av vridande och vändande, funderande och drömmande. Med igentäppt näsa och nålar i halsen, påsar ögonen och lockigt hår masar jag mig upp ur sängen och går mot badrummet. Tänker på dagens planer, känner hur pulsen stiger, hur nervositeten lurar bakom hörnet. Sminkar över påsarna så gott det går, drar på lite mascara, plattar mitt hår spikrakt. Drar på mig lite kläder, klockan blir helt plötsligt 05:30. Känner stressen. Slänger ner det sista i resveskan, dubbelkollar, "har jag glömt något? Nej. Okej. Bra."
Springer ner till taxin som väntar utanför receptionen, farväl Umeå.
Väl framme på flygplatsen checkar vi in vårat bagage, släpar oss till slut fram till rätt gate. Tar förgäves en kopp kaffe för att desperat försöka få lite energi, en dyr sådan, 25 kronor för en kopp. Klockan blir helt plötsligt 06:35 och innan jag vet ordet av det sitter jag på flyget och spänner vart enda liten muskel i kroppen. Vid starten kommer jag på mig själv med att sitta och räkna "ettusenett, ettusentvå, ettusentre... ettusen tio.... okej, nu är det lugnt, nu kan jag andas igen." Känner hur flygplanet stiger högre och högre över molnen, och hur locken i mina öron blir värre och värre. Helt ovetande om att denna dagen, som verkade så pyton, snart skulle bli den bästa i mitt liv.
Klockan 09:15 landade vi i kära Göteborg. När kaptenen ropade ut i högtalarna att vi var framme kände jag nervositeten började övergå till orolighet, och helt plötsligt dök det upp en massa "tänk om.." i mitt huvud. Jag är en sådan person som alltid tänker för mycket på allting. Ibland är det bra, i detta fallet var det inte det. "Tänk om det inte går bra? Tänk om jag gör något fel? Tänk om.. Strunt samma, har inte tid just nu"
Sprang ner till bagaget, ryckte tag i min väska och sprang ut för att ta taxin till centralen. Som tur var slapp jag vänta på tåget hem till Herrljunga. Så, av taxin, gå på tåget. Från den ena resan till den andra.
Så det bestod min måndag morgon utav, resor. Inte kul. Vad som var ännu mindre kul var när jag kom hem. Öppnar dörren till lägenhet, ser att det ligger skräp överallt. Grips av panik, städar upp så gott jag kan. Inte så lätt med ett bultande huvud, igentäppt näsa och knivar som skär sönder halsen. Som tur var fick jag lite hjälp iallafall.
Ser på klockan och inser att det bara är en timme tills klockan är 17:40. Känner hur jag bara vill spy, hur allt kommer gå åt helvete. Ser mig i spegeln och konstaterar att allt faktiskt kommer gå käpprätt åt helvete. "Det finns inte en chans i världen att det kommer gå bra".
Klockan 17:25 drar jag på mig skorna och går bort mot stationen, för varje steg jag tar känner jag hur hjärtat börjar slå hårdare och hårdare, hur jag egentligen bara vill vända tillbaks hem igen.
Klockan 17:40 står jag där, på stationen, helt ensam och väntar, stirrar på "ankommande tåg, sthlm" skylten och vill bara gräva ner mig under marken. Helt plötsligt hör jag en röst ur högtalarna "tåg från stockholm inkommer strax på spår fyra". Ett silvergrått x2000 tåg flyger fram på stationen och i samma sekund som dörrarna öppnas svärmar det ut en massa folk, jag känner hur mina ögon söker sig förbi alla människor "vart är han någonstans?" känner hur en del av mig bara vill gömma mig. När jag stått där och väntat en bra stund (kändes det som iallafall) ser jag helt plötsligt något i ögonvrån, vänder blicken, och där står Han med stort H. Det vackraste jag någonsin sett, och allt annat bara försvann. Mitt hjärta slutade slå, mina andetag försvann, allt som fanns var han. Det var som att någon stod med en strålkastare och lös upp hela honom. När jag såg hans leende tror jag att jag dog, kom till himeln och sen tillbaks igen på mindre än en tusendels sekund. När jag kände hans armar runt mig blev jag trygg direkt, när jag såg hans underbara ögon, hörde hans vackra röst, när jag kände hans händer smeka min kind, hans mjuka läppar mot mina... Det finns inga ord som kan beskriva den känslan.
Äntligen hade jag funnit honom. Äntligen var han min.
Det här var början på något så jävla vackert, något underbart, något sådär läskigt perfekt.
De följande fyra dagarna bestod av ren kärlek. Jag har aldrig känt såhär, det var verkligen kärlek vid första ögonkastet.
Och nu är han min, bara min. Jag tänker aldrig släppa taget, aldrig.
Umeå, ett halvtaskigt hotell. Vaknar upp kl 04:30 efter en lång natt av vridande och vändande, funderande och drömmande. Med igentäppt näsa och nålar i halsen, påsar ögonen och lockigt hår masar jag mig upp ur sängen och går mot badrummet. Tänker på dagens planer, känner hur pulsen stiger, hur nervositeten lurar bakom hörnet. Sminkar över påsarna så gott det går, drar på lite mascara, plattar mitt hår spikrakt. Drar på mig lite kläder, klockan blir helt plötsligt 05:30. Känner stressen. Slänger ner det sista i resveskan, dubbelkollar, "har jag glömt något? Nej. Okej. Bra."
Springer ner till taxin som väntar utanför receptionen, farväl Umeå.
Väl framme på flygplatsen checkar vi in vårat bagage, släpar oss till slut fram till rätt gate. Tar förgäves en kopp kaffe för att desperat försöka få lite energi, en dyr sådan, 25 kronor för en kopp. Klockan blir helt plötsligt 06:35 och innan jag vet ordet av det sitter jag på flyget och spänner vart enda liten muskel i kroppen. Vid starten kommer jag på mig själv med att sitta och räkna "ettusenett, ettusentvå, ettusentre... ettusen tio.... okej, nu är det lugnt, nu kan jag andas igen." Känner hur flygplanet stiger högre och högre över molnen, och hur locken i mina öron blir värre och värre. Helt ovetande om att denna dagen, som verkade så pyton, snart skulle bli den bästa i mitt liv.
Klockan 09:15 landade vi i kära Göteborg. När kaptenen ropade ut i högtalarna att vi var framme kände jag nervositeten började övergå till orolighet, och helt plötsligt dök det upp en massa "tänk om.." i mitt huvud. Jag är en sådan person som alltid tänker för mycket på allting. Ibland är det bra, i detta fallet var det inte det. "Tänk om det inte går bra? Tänk om jag gör något fel? Tänk om.. Strunt samma, har inte tid just nu"
Sprang ner till bagaget, ryckte tag i min väska och sprang ut för att ta taxin till centralen. Som tur var slapp jag vänta på tåget hem till Herrljunga. Så, av taxin, gå på tåget. Från den ena resan till den andra.
Så det bestod min måndag morgon utav, resor. Inte kul. Vad som var ännu mindre kul var när jag kom hem. Öppnar dörren till lägenhet, ser att det ligger skräp överallt. Grips av panik, städar upp så gott jag kan. Inte så lätt med ett bultande huvud, igentäppt näsa och knivar som skär sönder halsen. Som tur var fick jag lite hjälp iallafall.
Ser på klockan och inser att det bara är en timme tills klockan är 17:40. Känner hur jag bara vill spy, hur allt kommer gå åt helvete. Ser mig i spegeln och konstaterar att allt faktiskt kommer gå käpprätt åt helvete. "Det finns inte en chans i världen att det kommer gå bra".
Klockan 17:25 drar jag på mig skorna och går bort mot stationen, för varje steg jag tar känner jag hur hjärtat börjar slå hårdare och hårdare, hur jag egentligen bara vill vända tillbaks hem igen.
Klockan 17:40 står jag där, på stationen, helt ensam och väntar, stirrar på "ankommande tåg, sthlm" skylten och vill bara gräva ner mig under marken. Helt plötsligt hör jag en röst ur högtalarna "tåg från stockholm inkommer strax på spår fyra". Ett silvergrått x2000 tåg flyger fram på stationen och i samma sekund som dörrarna öppnas svärmar det ut en massa folk, jag känner hur mina ögon söker sig förbi alla människor "vart är han någonstans?" känner hur en del av mig bara vill gömma mig. När jag stått där och väntat en bra stund (kändes det som iallafall) ser jag helt plötsligt något i ögonvrån, vänder blicken, och där står Han med stort H. Det vackraste jag någonsin sett, och allt annat bara försvann. Mitt hjärta slutade slå, mina andetag försvann, allt som fanns var han. Det var som att någon stod med en strålkastare och lös upp hela honom. När jag såg hans leende tror jag att jag dog, kom till himeln och sen tillbaks igen på mindre än en tusendels sekund. När jag kände hans armar runt mig blev jag trygg direkt, när jag såg hans underbara ögon, hörde hans vackra röst, när jag kände hans händer smeka min kind, hans mjuka läppar mot mina... Det finns inga ord som kan beskriva den känslan.
Äntligen hade jag funnit honom. Äntligen var han min.
Det här var början på något så jävla vackert, något underbart, något sådär läskigt perfekt.
De följande fyra dagarna bestod av ren kärlek. Jag har aldrig känt såhär, det var verkligen kärlek vid första ögonkastet.
Och nu är han min, bara min. Jag tänker aldrig släppa taget, aldrig.
