<3
Han gör mig hel, han läker alla mina sår.
När jag är med honom står tiden still, och det enda som finns är vi.
När jag hör hans röst blir jag odödlig.
Tillsammans är vi oslagbara.
Bara en vecka kvar nu.
Jag räknar sekunderna..
När jag är med honom står tiden still, och det enda som finns är vi.
När jag hör hans röst blir jag odödlig.
Tillsammans är vi oslagbara.
Bara en vecka kvar nu.
Jag räknar sekunderna..
Vi är idioter.
Jag lovade mig själv att jag inte skulle göra sådana här inlägg i min blogg. Men ingen läser här längre ändå, så skitsamma.
Jag förstår inte vad som händer med mig, det är som att jag är fjorton år på nytt. Helt plötsligt är mitt, annars ganska hyffsat kontrollarade, liv helt upp och ner. Det känns som att jag inte hör hemma någonstans, som att jag är överflödig.
Hela tiden dyker det upp nya tankar i mitt huvud, nya röster som talar om för mig att jag inte duger. Att jag aldrig kommer att duga. Hela tiden väcks det nya lustar i min kropp, lustar som säger åt mig att förstöra mig själv, sakta men säkert. Helt omedvetet har jag börjat med det också, känner hur jag börjar ge vika. Tabletter, spyor, yrsel och sömnlösa nätter.
Mina ögon börjar se saker som ingen annan ser, ett tåg är inte längre bara ett tåg, ett rep är inte längre bara ett rep, träd är inte bara träd, skyskrapor, bilar, vassa föremål, tabletter - alla har de något gemensamt.
Det är som att min hjärna inte klara av lycka, så fort jag känner mig lycklig så lyckas jag vända det till något negativt, så fort jag känner lycka konverterar jag det till olycka. Så fort jag får en komplimang studsar den bara rätt av mig, som om jag hade någon slags barriär omrking mig. Så fort någon säger något fint om mig gör jag om det till något negativt, inte bara tänker jag negativt om mig själv, tänker även negativt om personen som gett mig komplimangen. Lögnare, tänker jag. Jävla lögnare.
Hur kan någon så otroligt smart, vacker och snäll, som han, se något i någon som mig?
Han förtjänar någon som kan ge honom ett bra liv, äkta kärelk. Inte en psykiskt instabil själ som är helt vilsen.
Jag förtjänar inte det här.
Jag förstår inte vad som händer med mig, det är som att jag är fjorton år på nytt. Helt plötsligt är mitt, annars ganska hyffsat kontrollarade, liv helt upp och ner. Det känns som att jag inte hör hemma någonstans, som att jag är överflödig.
Hela tiden dyker det upp nya tankar i mitt huvud, nya röster som talar om för mig att jag inte duger. Att jag aldrig kommer att duga. Hela tiden väcks det nya lustar i min kropp, lustar som säger åt mig att förstöra mig själv, sakta men säkert. Helt omedvetet har jag börjat med det också, känner hur jag börjar ge vika. Tabletter, spyor, yrsel och sömnlösa nätter.
Mina ögon börjar se saker som ingen annan ser, ett tåg är inte längre bara ett tåg, ett rep är inte längre bara ett rep, träd är inte bara träd, skyskrapor, bilar, vassa föremål, tabletter - alla har de något gemensamt.
Det är som att min hjärna inte klara av lycka, så fort jag känner mig lycklig så lyckas jag vända det till något negativt, så fort jag känner lycka konverterar jag det till olycka. Så fort jag får en komplimang studsar den bara rätt av mig, som om jag hade någon slags barriär omrking mig. Så fort någon säger något fint om mig gör jag om det till något negativt, inte bara tänker jag negativt om mig själv, tänker även negativt om personen som gett mig komplimangen. Lögnare, tänker jag. Jävla lögnare.
Hur kan någon så otroligt smart, vacker och snäll, som han, se något i någon som mig?
Han förtjänar någon som kan ge honom ett bra liv, äkta kärelk. Inte en psykiskt instabil själ som är helt vilsen.
Jag förtjänar inte det här.
<3
Så jävla underbar är han. Han är precis allt det jag någonsin har kunnat önska mig, han är perfekt.
Han gör mig så jävla lycklig. <3
Han gör mig så jävla lycklig. <3
Stresssssss...
Gud vad jag har stressat mycket på sistone. Får tokspringa till tåget varje morgon nästan. Idag var det superduper nära att jag skulle missa tåget, hoppade på PRECIIIS när de stängde dörrarna och körde iväg, i sista sekunden sådär, ni vet.
Jag ska fixa ner Bond låten till min mobiltelefon så att jag kan ha på den nästa gång jag flyger på ett tåg sådär, för Williams skull. Haha xD
Men jag är glad ändå, trots all stress. (:
PUSS PÅ DET! <3
Jag ska fixa ner Bond låten till min mobiltelefon så att jag kan ha på den nästa gång jag flyger på ett tåg sådär, för Williams skull. Haha xD
Men jag är glad ändå, trots all stress. (:
PUSS PÅ DET! <3
